En annorlunda dag

Vi har haft en firma här som har dränerat huset. Sånt ska ju göras. Man kan ju tycka vad man vill om dränering, men jag och många med mig skulle nog säga att det är tråkiga tiotusenlappar som flyger iväg.

Plus att det blir ganska lerigt. Först är leran utanför, sen är den på trappan, sen är den i hallen. Efter en veckas dräneringsprojekt och som ni ser hot om att leran skulle ta över våra liv, hade jag fått nog. Så idag har jag sanerat hela universum från den värsta leran och spenderat cirka fyra timmar klafsande ute i densamma. I kyla och oupphörligt regn. Och lite blåst också faktiskt.

Jag hade lite panik för att få upp staketet igen. Och hur det gick att sätta upp det förra gången kan  man läsa här. Den här gången gick det väl lite bättre, för att vi gjort det förut. Men det mesta gjorde jag helt själv. Att sätta upp ett staket med grind och få det att stämma smidigt är klurigt. Klurigheter i kyla, regn och lera är inget jag kan rekommendera bara sådär.

För att slippa ha barnvagnen fastlåst vid yttertrappan har jag lagt ut svart trädgårdsväv i vår slänt så att vagnen ska kunna köras ned till förrådet. Nu håller vi tummarna för att det inte ska bli geggamoja av detta också för då vet jag inte vad jag gör. Och en liten väv-gång till komposten blev det också.

Så tog jag trädgårdsslangen och spolade av alla redskap och yttertrappan. Och rafsade fram några av våra oregelbundna stenplattor som bildat en liten lerfri gång upp till trappan. Det ligger singel över hela framsidan, som dräneringsfirman lagt ut. Jag började tänka på singel som strössel ungefär efter att ha lyft några sådana där stenar. Tung form av pussel.

Och så var jag och köpte en ny hallmatta, skurade av hallen och NU är allting underbart igen. Imorgon tar jag tag i undervåningen.

Kan man hoppas på lite minusgrader kanske?

Bra där

De senaste veckorna har jag haft lite en känsla av att världen snurrat lite åt fel håll. Det är ju en ganska vanlig känsla, men man kan ju inte vara med och styra överallt. Nu har det tydligen enstaka grejer gått åt helt rätt håll ändå. Visserligen efter att lag och ordning överträtts tidigare, men ändå.

En av landets största leksaksbutikskedja har kommit fram till att det inte finns speciella tjejgrejer och killgrejer, utan leksaker för barn helt enkelt! Läs och njut!

Tack

Sådär, nu har någon sagt något vettigt och viktigt om det här med Jonas Gardell och Tårar, som jag inte riktigt kunde själv. Tack Sara Edenheim och DN (för en gångs skull)!

Om man inte orkar läsa kan jag tipsa om den biten, som säger en hel del:

"Där beskyller han lesbiska och transpersoner för att ha tagit över (det schlager- och dragqueenspäckade) Pridefirandet och att de lesbiska inte lyfte ett finger när bögarna dog i aids (för övrigt en osanning som han borde skämmas över).

Lesbiska och queerpersoner, menar Gardell, har helt enkelt fått för mycket plats på sista tiden, och det är dags för bögen att ställa saker och ting till rätta genom att visa vem som egentligen har lidit mest. På något sätt verkar Gardell mest upprörd över detta snarare än över de heterosexuellas likgiltighet. Det är en allvarlig och missriktad affekt mot en redan osynliggjord grupp med mycket litet inflytande på svensk opinionsbildning både under aidsepidemin och i dag. ”Jamen, det var ju bögarna som dog”, vill man kanske inflika. Ja, självfallet, liksom de prostituerade kvinnorna, drogmissbrukarna och de heterosexuella kvinnor som hade sex med hivpositiva män. Grupper som var osynliggjorda då och som fortfarande är det i dag. Gardells historia synliggör således en grupp människor på bekostnad av en rad andra, än mer osynliga, grupper. Och ingen verkar reagera."

Journalistik?

Nu är jag jävligt irriterad. Jag är ganska intresserad av det här med att ge barnen en god miljö att växa upp i och är helt inne på att vara en genomtänkt och kritisk konsument. Men jag kan ganska lite om allt möjligt. Vad bra då att vi har media som kan hjälpa oss där vi själva inte är kemister, miljöexperter och psykologer och allt vad det är. NOT.

Herregud vilken värdelös jävla artikel det här är: "Välj glas istället för plast". (Föga förvånande publicerad i mitt nästan hatobjekt DN).

Här intervjuar en journalist, inte en expert, utan ta-da - en annan journalist om att hon försökt rensa bort gifter från sin sons tillvaro. Det kan nog vara det sämsta jag har ägnat fem minuter åt sen jag rökte min sista cigarett (var tidigare feströkare).

Vad får vi vet här då? Inte ett skit faktiskt. Däremot får man en väldigt stark känsla av att kemikalier = gift och att det inte är bra för barnen. Och att tillvaron är full av det. Att tillvaron är full av plast visste jag redan och att gift är giftigt hade jag också räknat ut.

Jag får också tipset att vara en frågvis konsument. Men vad är det jag ska fråga?

Vad är det i sakerna som kan vara farligt och framför allt på vilket sätt? Hallå?

Nej men journalisten har skrivit en bok om detta ser ni. Den kan man ju kanske köpa?

Och liksom till att börja med, hon har inte plastnappflaskor till sitt barn, utan glasflaskor. Men skriv en artikel om bara det tycker jag. Hur många flaskors glasskärvor om dagen sopar du upp? Och hur många gånger ha barnet skurit sig på dem? Förutom det helt uppenbara som bara gör mig förbannad - exakt på vilken hylla på ica maxi står glasnappflaskorna med rågumminapp? Jag bara undrar. Nähä, du glömde nämna det ja.

Men boken, den kom du ihåg att ta med. Får sån här skit ens kallas journalistik? Jag skulle kalla det dålig reklam som bara lämnar många frågetecken efter sig. Som poesi, fast utan posei om ni förstår.

Grå

Hur höstgrå kan en söndag bli? Idag måste det nästan varit världsrekord. Tur man inte är speciellt bakis. Tur att man kan känna en inre glöd. Den här dagen hade kunnat bli grinigast någonsin eftersom det inte är nåt kul väder att ta ut de uppspelta barnen i direkt och inomhus blir det bara frustration.

Men vi kom ut i den leriga trädgården jag och barnen. S fick gå och lägga sig, vilket hon tacksamt gjorde. Och jag fick höststädat i trädgård och förråd. Inga stordåd, men lite plock och fix så att det känns ok att snön kommer. Oerhört skönt. Barnen och jag blev fantastiskt leriga, men det gör ju inget när man har tvättmaskin.

Obama

Så fantastiskt skönt att få vakna upp idag till en facebookfeed helt fullt med lättade glada kommentarer om att Obama sitter kvar som president i USA. (Det var bara två  (förortsmammor från min förort) som statusuppdaterade om något annat, nämligen att ta sig kommunalt till jobbet, vilket inte var nåt kul tydligen.)

Det är stort. Säger jag utan att vara så speciellt insatt. Men Obama vann så stort. Och han har uttalat stöd för same sex marrige. Det är en stor grej faktiskt. USA är rena u-landet när det gäller vissa mänskliga rättigheter. I alla fall en sjaskig bakgård från typ 50-talet. Kanske kan det bli ändring på det. Jag tror situationen inom opinionen i USA kan betyda en del för resten av världen också. Anti-gayrörelser på den afrikanska kontinenten hämtar en del stöd från extremhögern i USA t.ex. Det vore väldigt bra om de tappade luft. USA och världen har så mycket framför sig i de här frågorna. Och om någon kan vara en global katalysator så är det väl USA.

Får man same sex marrige på plats så för det med sig så mycket. Så var det även här. Den svenska opinionen låg efter riksdagen när partnerskapslagen kom, men opinionen kom väldigt snart "ifatt". Det är en enorm skillnad att kunna gifta sig och ses som ett riktigt par och familj från samhället.

Jag är oerhört tacksam mot de som gått före och gjort det möjligt, för att jag som snart är 40 i hela mitt vuxna liv känt att det är möjligt för mig att bilda familj på vilket sätt jag velat. Och att det alltid varit en självklarhet för mig att ha möjlighet att skaffa barn. Där går såklart ett STORT tack till Danmark också.

Nu ska jag leta upp segertalet på nätet. För fyra år sen när jag såg nåt om Obama på tv började jag alltid grina. Lite stört när det gäller en av världens mäktigaste människor, det är ju liksom inte american idol han hade vunnit. Man borde inte gråta, utan lyssna lite småkritiskt.  Fast det skulle sitta fint med lite rörd-tårar idag också känner jag. Det var ju så himla stort att en färgad person vann, det var nästan svindlande. Och lite härliga småsura svenska "expertkommentarer" var också rätt oförglömliga. Någon skrev typ "Ja det var väl kul att han vann, men vi får nog vänta ett tag på att se en riktig afroamerikan som president, så himla svart är han inte." Mycket vill ha mer, i alla fall i Jag Är Aldrig Nöjd-Sverige.

Och det är här vi bor, och jag är nöjd. Det här är en bra dag.

9 km

Ja ni får verkligen ursäkta detta ointressanta skryt, men det enda jag har att berätta idag är att jag har sprungit 9 km. Det var kallt och mörkt. Nu känns det bra.

Plats för skratt?

S kollar på Lyxfällan, ett avsnitt från Schlätta, där jag kommer ifrån.

"Skulle du älska mig om jag pratade så där bonnigt?" frågar jag som är en person man inte hör var jag kommer ifrån efter 20 år i Stockholm.

"Det är klart!" utbrister S och tillägger "Ibland gör du ju det."

Meh.