Det är ´la för härligt ...

... att det är fredag. Inte en dag förtidigt. Jag ska hem och göra advent (=städa, baka pepparkakor och mysa järnet). Det kommer ta hela helgen.

Plus att jag ska försöka smälta den här senaste tiden, fast jag vet att det kommer ta en livstid.

Tårar, dag fem

Så idag står det om min fd kollega i Aftonbladet. De andra frågar och beklagar, det värmer.

Helst skulle jag vilja krypa in under en filt och titta fram igen på julafton. Och sen nån gång i vår, i en bättre värld. Saknaden är påtaglig.

Ni kanske inte märker av det, men världen är inte densamma. Den har förlorat en mycket bra och fin person. Och jag tänker fortsätta skriva om det tills läget förändras.

Julen - da shit

Klart vi inte hatar dig Tingeling!

Jag njuter av julen. Jag har inga barn. Jag tycker julen är lika mycket till för mig. Jag vill ha paket och jag vill ge paket. För mig är det inget hysteriskt. Det är jättekul att köpa till syskonbarnen, till de vuxna blir det något ganska enkelt (för ca 100-150:-), plus att jag sätter in en femhundring till nåt välgörande ändamål, det brukar uppskattas.

Jag älskar avkopplingen, myset. Maten, stämningen (som varierar i intensitet från år till år, men sånt är livet). Jag har turen att ha en familj som jag gillar att umgås med och vi firar tillsammans. (Ett stort plus tycker jag är att det innebär att jag får åka bort och byta miljö lite.)

Vi kör på det traditionella julfriandet (gran, julbord, glögg, klappar och Kalle A), men jag tror ingen känner att det är tillkämpat eller hysteriskt, vi bara gillar det.

Jag tror att man måste ta tag i sin jul och göra det till vad man vill ha själv. Jag unnar alla människor en jul de ser fram emot och jag tror man behöver det. Det blir vad man gör det till.

Superviktiga ingredienser för mig förutom att få träffa hela familjen (mina syskon råkar vara mina allra bästa vänner): julmorgonsfika, en promenad, julbord, glögg & godis, gran, julklappar, Karl-Bertil Jonssons jul, slänga ett getöga på Kalle Anka, kvällsmackan när halva julbordet kommer fram igen.

Jag längtar.

Långt in i hjärtat

Döden, döden, jävla döden. Det är inte åldringar som somnar in efter ett långt liv. Nej, spännande ska det va. Jag saknar ord när 34-åringar dör i Thailand på sitt hotellrum, i badet för att varmvattnet har blivit strömförande.

När jag först fick veta om dödsfallet så var det "Näe men gu vad hääämskt! Traaagiskt." Men sen, sen visade det sig. Att personer som inte funnits i ens liv på flera år egentligen, kan finnas långt långt in i hjärtat. (Borde man inte ha koll på det?) Och saknaden, efter någon man egentligen inte haft där, är förvånansvärt smärtsam.

Chock/sorg/saknad har växt fram bit för bit här. Jag har inte gråtit så här på mycket länge.

Det är mycket kunskap som går i graven, mycket erfarenhet och stor pedagogisk förmåga. Man brukar ju säga att ingen är oersättlig. Men för min fd arbetsgivare, intresseorgansiationen, så är det nog så. Ingen hade varit med så länge och visste så mycket. Entusiastisk kalenderbitare. Hängiven, lojal mot en övertygelse om allas rätt att få bli respekterade som de är.

Och som om inte det vore nog. Så finns det så mycket gullighet, generositet, glada leenden att minnas. Och faktiskt, mellan oss, då och då, fanns det mer än så.

Count your blessings?
I should have known better.

En bukett känslor

Med sorg som tema. Jo, jag är lite arg på mig själv. För att jag har besudlat mitt leverne med att underlåta att se, att erkänna inför mig själv hur värdefull en medmänniska var, medan han levde. För att jag har slarvat med att se hur viktig och fin han var är jag så ledsen för nu. Klassiskt misstag. Jag förväntar mig bättre än så av mig själv. Jag är ju inte en av dem som inte tänkt efter.

Det var den veckan

Helt i min egen takt fick jag en kris på halsen och fick rida ut den. Kom ut på andra sidan som en mer sansad person, med hopp om livet. Tack för det.

Sen var det klippt igen, kan man säga. Eller - jag fick riktigt tråkiga nyheter. Om en f d kollega som har gått bort. Han var i min ålder.

Om jag kunde så skulle jag vilja säga bara "Tack för att du fanns, för att du var i mitt liv under en period och för precis allt du gjorde där". Just nu känns det oerhört tomt att inte kunna hedra någon, tacka någon, när det är för sent.

I get by ...

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här, men jag har lugnat ned mig. Jag trodde att det var slut, finito, the end. Jag var så arg/less/m.m./m.m. så jag såg bara ridån gå igen. Sånt som bara kan upplevas av det inre trycket. Jag kom på att jag nog byggt upp det under ett tag. Men ville inte kännas vid det, så jag tittade åt ett annat håll.

Men, nu har jag accepterat, beslut har fattats, allt känns lugnare. Visst, jag är ensam, men inte så superensam. Igår hade jag en lunch, en jogging, en utekväll som bara var så "som mor skickade med". Och själva mor skickade fram råd och dåd. Ibland är det bara göra som mamma säger.

Ja what the hell. Utekväll som sagt, så idag är jag ju rätt seg/bakis. Det är ju inget som lyfter livet, men det gör inget. I get by.

Att få nog

Jag har levt mitt liv länge nu och det har varit både upp och ned. På det hela taget definitivt mest ned, men det har gått ändå och jag har hela tiden lyckats ta mig upp. Men flera gånger har jag känt att nu får det vara nog. Det är inte det att jag är världens mest utsatta människa, som har det sämt rent objektivt sett.

Men det är nåt som inte stämmer, nåt som gör att jag inte trivs. Och jag känner att jag befinner mig en gräns eller nåt. Det får vara nog.

Jag hatar det här, att mitt liv känns så fel. Jag hatar att jag inte fattar vad jag ska göra, trots att jag inte på nåt sätt är dum. Jag hatar det. Jag hittar ingen utväg och det finns inte en människa som fattar. Det finns ingen hjälp nånstans.

Vad är meningen?

I dag undrar jag vad meningen med allt är. Jag är så arg. Men mest ledsen, otroligt ledsen. Och bitter. En stor klump i magen. Känner för att lägga mig ned och gråta, men det går inte för jag är på jobbet.

Ändå har det inte hänt nåt, ingen katastrof. Det är bara mitt liv som sett ur min synvinkel är en vandrande, om inte katastrof, så mini-katastrof. Ständigt problemområde.

Vem hade kunnat gissa detta?

Är skittrött, men tänkte visa denna i alla fall. Till salu på Fortnum & Mason, London.

Market, market

Kallt och blasigt som bara den! Jag har farit runt som ett torrt skinn over hela stan. Marknaderna pa Brick Lane, ruffigt spannande och jag sag minst en tjej som sag precis ut som Sadie Smith. Boken har blivit film har nu. Den kommer val kanske till Sverige ocksa. Columbia road flower market, Petticoat lane market (kan man skippa). Pa vag fran blomstermarkanden gick jag forbi tva butiker med design/mobler. Fantastiskt fint. Sen nar jag blir miljonar vet jag var jag ska handla!

En svang till Tate Modern, for att kolla vad de har pa gang i turbinhallen. Det var en spricka i golvet. Tja, snyggt att fota. Men folk var verkligen lojligt facsinerade av den dar sprickan. Gick fram och bojde sig ned, tittade och kande. Ja ja, arty schmarty.

Sen har jag varit inna i varenda bokhandle jag set, kopt en roman av Doris Lessing. Och sa har jag varit inne pa Marks & Spencers. Yay! Jag alskar mataffarer! Jag hittade smagrejer till mig och lite skoj godis till ungarna. Tror jag ar klar med julklappar till en i familjen ...

Middag ska jag ata i Chinatown, det ar precis har intill. Ett glas rott skulle sitta fint nu efter allt blasande och traskande.

Sjuk grej. I natt dromde jag att jag hade tappat bort prince Charles. Jag skulle se efter honom eller nat, men han kom bort. Ops, sorry.

Brysselkal m.m.

Ojoj. London London. Mycket folk. Jag hoppade upp vid nio lokal tid och nappade pa frukosterbjudandet pa vandrarhemmet. Egg, bacon, korv, beans, tomato och toast for endast 2 pund. Jag hade inte kameran med till matsalen, tyvarr. Sa jag insag att jag maste ata dar imorogn med for att kunna fota harligheten.

Ut pa Piccadilly Circus. Forst kande jag ett litet motstand mot att se ut som en riktgit tontig turist med kameran pa magen och kartboken i hogsta hugg. Men det ar bara att acceptera och ta fram kameran. Varannan manniska runt mig sag ut precis som jag i det avseendet. So what.

Sen promenerade jag, lite smaforvirrat, men hamnade pa Fortnum & Mason. Kopte ingefarskakor till mig, jag alskar sant! Och dar fick jag for forsta gangen se hur brysselkal vaxer egentligen. Det hade jag pinsamt nog inte en aning om. De vaxer pa en stam, liksom. Snyggt.

Sen var jag pa Prtobello road market. Sjukt mycket folk, men kul. Jag hade kameran framme och fotade lite har och dar. Oftast fragade jag forst. Det ar nog bast dar. Vid ett bageristand fick jag nej pa fragan om jag fick ta en bild. "Inte om du inte koper nat" blev svaret.

En annan fosaljare tackade mig for att jag fragade och da blev jag sa glad att jag kopte lite sallad av honom.

Nu ska jag satta mig pa puben har intill, det ser ut att vara en san dar akta engelsk pub. Jag behover en halv pint nu, det kanner jag. Devonshire Arms. Here I come.

Trott i London

Nu ar jag har! Det ar helt sweet. Men efter en lang resa, tva glas vin (och en Blossa 07, som var himla god) maste jag nog anda ga och lagga mig.

Imorgon jaklar, da ska det fotograferas! YES.

På väg!

Tjolahopp! Ingen farlig resfeber här. Jag försökte packa lätt, och lyckades rätt bra. Kanske det blir lite shopping i London, jag ska i alla fall (lite inspirerad av en kollega delvis) gå till en stoooor bokhandel och se om jag kan hitta nåt intressant. Nån bok av Doris Lessing, kanske nån fin penna och en ny dagbok.

Annars ska jag mest leva på scones och te.

Prioriterar om

Jag skiter i att träna i dag. Jag går direkt till ett mingel på mitt förrförra jobb och morsar lite på fd kollegor. Kanske får man ett glas vin? Jag tänker till och med gå dit tidigt, för att sen komma hem tidigare (än jag skulle gjort annars) så att jag hinner packa London-väskan och sen mina vänner är det - Medium! Ah.


Men ... det här med packningen... jag tror jag har fått lite resfeber. Ja ja det ska väl ordna sig. Jag tror nog det.

Läslust

Nu är jag verkligt trött. För jag kunde inte låta bli att sitta uppe och läsa i går kväll. Jag hade kommit fram till sommaren -97, när Diana dog och jag kunde som sagt inte låta det vänta till imorgon. Jag släckte typ halv elva. Det var väl jävligt onödigt. Jag orkar inte det egentligen, jag borde lägga mig vid nio eller strax efter, jag vet ju det. Hur svårt kan det vara?

London!

Det här är så coolt! London. Man kan kolla hur det ser ut på riktigt på gatorna. Efter Google Maps satellitbild är det här ju snäppet längre. Nu kan jag spana in var det finns ett internetcafé innan jag åker på fredag! Så praktiskt!

Det är inte bara jag

Var inne på en kollegas rum, för att visa mig lite social och för att sno en karamell. Vi pratade om tiden just nu. Den är lite sträv. Man är trött jämt. Hon hade pratat med nån som hade sagt "Ingenting känns kul". Så det är inte bara jag. Men, som jag sa, det är kul att jag ska till London på fredag. För mig, i alla fall.

Och så har jag blivit bombarderad med Fun Walls på facebook (som jag visserligen inte kan kolla på jobbet, men ändå), så folk vet att jag finns. Plus att en kompis har skickat typ fem olika mess (som jag inte kan svara på - hej skriptblockering á la DDR!), varav en inbjudan. Så nu ska jag ut på stan i em. Tror det kan bli lite glammmigt rent av!

Hårt arbetande ...

I dag läser jag (ledarartiklar och en bok) och dricker (vatten och te) och har det allmänt mysigt!

Det finns hopp för den tristaste dag

Låg i soffan förut och tänkte efter frukost. Tittade på mitt hem och kände en sån där uttråkad, trött känsla - vad är det här liksom? Trist, grå söndag, trött och orkeslös, uttråkad, ensam, ingen (jag) har städat och tavlorna hänger de inte snett?

Men sen en stund senare tog inneboende B. fram dammsugaren. H*n har spritt glitter omkring sig efter, av några badbomber. H*n har börjat badbomda efter ett halvårs uppehåll. Sprider doft och glitter! Jag sa: jag kan ta en sväng om med den sen när du är klar. Dammsugaren alltså. Plockade grejer en stund, dammsög alltså och kände på tavlorna. De verkar vilja hänga lite på sniskan. Så jag lät dem.

Det blev liksom mycket bättre. Skönt. Glittret på badrumsglovet är snyggt tycker jag.

För övrigt: tre matlådor, mycket delikata, lagade. Det är trots allt ordning på torpet.

Walk the line

I kväll är jag hemma och tar det lugnt, har varit utanför hemmet nästan hela dagen. Lite bakis från igår. Först en brunch hos vänner, sen på stan med syrran. Trevligt, nej mer än trevligt, för hon är min bästa vän. Och jag är så sjukt blödig och sentimental nu. Grinar som en ål till filmen Walk the line. Jeepers.

Tack Gud/Allah/Moses/Johannes/Tor & Oden och allt vad de heter För Att Det Är Fredag!

Whatever. Det enda som är viktigt nu är att det är fredag. Och att jag har en after work inbokad med några schyssta grabbar, på ett tjusigt ställe på söder.

Och att det är lördag imorgon och jag är bjuden på bruch hos ett par där man alltid får sjukt god mat. Och att det sedan är söndag och då ska jag förmodligen fika med min syrra som är i stan.

Och att alla mina nära och kära är friska. Det är uppenbarligen ingen självklarhet.

Och uppräkningen av förmodade existenser i rubriken är såklart bara för skojs/syns skull. Jag säger som Charlot "Det är jag som får det här förbannade klotet att rotera och jag finner mig inte i att det snurrar åt fel håll."

Det Är Så Det Är, mina vänner.

"Ursäkta, jag trodde herrn var en stövel"

Det bidde inga skor, det bidde den här.


Citatet i rubriken är farmors, hon brukar säga så. Om någon kan komma på var det kommer ifrån får man gärna säga till. Annars kan jag kanske jag får fråga farmor själv.

Somliga går med trasiga skor

Jag är en av dem. Men jag har ju fattat ett beslut om att jag ska köpa ett par nya, walkingskor som det så fånigt heter. Jag menar, de flesta skor går man väl i? Ett par svarta, snygga bekväma som man kan ha till jobbet. Nästan till jobbkostymer.

Det är mer med det här. Somliga går med trasiga skor, men det ska inte behöva vara så. Man ska inte behöva gå runt med nåt som inte funkar, man ska ha det bra. Jag har det bra, ett trasfritt liv. Det gör mig outsägligt irriterad när någon jag bryr mig om inte har det lika bra.

Jag kan nog till och med verka en aning pushy när jag blir frustrerad. Det är bara det att jag har en vision. Den går ut på att alla ska ha det bra, till och med underbart. Det är fullt möjligt och inom räckhåll.

Lever jag som jag lär förresten? Jag ska ut nu och försöka hitta ett par skor, till att börja med.

Tra-la-la

Jorå, jag klarar mig. Jag har fått omändrade förhållanden på jobbet. Det är bra för jag har haft för mycket luft på mitt bord, det har nog alla bloggläsare förstått. Så nu ska jag få det dubbla. Vilket gör att jag inte riktgit hör till den avdelning jag har hört till ett år typ nu. Den tillhörigheten medförde möten med enheten, som inföll varannan vecka och var för mig rätt intetsägande. Men i dag var jag med i alla fall och det var småtrist som vanligt, men jag tyckte om det ändå för det är kul att få vara med. Jag vill vara med på alla fronter. Jämt.

Det är nog därför mitt jobb är så bra, trots allt.

Jag kan ärligt säga att jag vet inte riktigt vad jag håller på med eller vad syftet är, med varken jobbet eller livet i stort. Men hey, det är mestadels jävligt mysigt - så va fan liksom.

Håhå ja ja!

Det bidde ingen kurs. P g a sjukdom. Så jag sitter här på jobbet igen.

Nahhhahahah!

Nu är jag positiv! Jag har kommit på att jag ska på kurs imorgon, tjoho! Och jag har sovmorgon, på riktigt. Ah. Så ikväll blir det soppa och varma mackor och House på tv. Gud, det kan ju inte bli bättre. Men, först lite spinning.

Herregud, livet livet. Jag höll på att inte komma upp idag heller. Men det gick till slut. Jag är ju bortskämd, det har jag erkänt på ett tidigare stadium. Det tog mig i alla fall 15 minuter från det att jag till slut bände loss mig själv från sängen tills dess att jag gick iväg och då hade jag fått på mig kläder, "fixat" håret, fått i min lins i ögat, packat väskan med matlåda osv. Frukost åt jag på jobbet.

Imorgon ska jag på kurs. Känns bra.

Orka skriva rubrik

Djävulskt trött. I morse funderade jag på om jag ska börja se om Matador. Det vore sweet. Snart ska jag till London. Jag är för trött för att känna någonting inför det överhuvudtaget. Imorgon är en annan dag. Det ska jag se till om inte annat.

Red red wine

Familjeträff i föräldrahemmet. De (föräldrarna) öppnade ett par riktigt fina Rioja-flaskor och så åt vi supergod mat. Systrarna drog iväg för att tända ljus på grav (eller minneslund) så jag blev stående i köket och simsalabim-swisch så hade mamma och jag fixat en fantastisk middag.

Nu kanske vi ska spela spel.

Ah vad nice.

Jag ignorerar min dumma rygg, den vill bara ha uppmärksamhet.

Familjemys

Frukost i mitt kök med syster + tre barn. Sen in till stan och ett superstort museum där vi travade runt i någora timmar och det var kul. Hem och fixade tacos och nu sitter barnen och kollar på bloibompa och syrran och jag dricker kaffedrinkar. Barnen är det gulligaste som finns.